Lumparnvälgöraren Rose-Marie Eriksson

”SOM LYCKLIGT LOTTADE HAR VI ANSVAR”

Text: Giséla Linde

 

- Det är en lyx att vi har rent kranvatten hela tiden. Samtidigt är det illa, för vi blir bortskämda och tar vattnet för givet, säger Rose-Marie Eriksson som krattar alger på stugan vid dricksvattentäkten Långsjön om somrarna.

När Rose-Marie och maken byggde hus i skogsbrynet i Johannebo i Mariehamn för 40 år sen tyckte hon att hon bodde så fint och naturnära att hon inte behövde någon sommarstuga. Men tydligen fanns det istället en stuga som behövde henne.

- Det var ingen som hade brytt sig om mina svärföräldrars ställe på Långudda i Finström på många år, och vi var inte heller så intresserade eftersom vi ägnade semestrarna åt att segla. Men jag såg mer och mer vilken fin plats det var, med alla blommor och den vackra utsikten. Så jag blev fast, säger hon och skrattar.

 

Det var dock en kärlek som krävde sin tribut.

- Det enda stället där man kunde doppa sig var vid en liten broplatta. Resten var bara vass och ormar, och hela stranden luktade ävja. Men man vill ju bada, så jag började kratta lite sjögräs för att överhuvudtaget komma fram. Och så började jag slå vass. Och så fortsatte jag att kratta, kratta och kratta.

I början var Rose-Marie rädd för att göra fel. Tänk om hon rörde om i gamla miljögifter? Eller rubbade naturens egen vattenrening genom att gallra i vassen?

- Samtidigt såg jag att stranden blev bättre och bättre. Det blev mindre alger och hård fin sandbotten, och nu luktar det sällan illa. Men det har varit mycket jobb, så det finns väl gånger när jag har undrat om jag kanske hellre skulle vilja göra andra saker.

 

2015 hände istället något som fick engagemanget att växa ännu mer: en dag var badviken illgrön av alger. Hon tog bilder och kontaktade alla instanser hon kunde komma på, som ÅMHM, Landskapets miljöbyrå, Ålands Vatten och tidningarna.

- Långsjön är en dricksvattentäkt. Jag ville visa folk hur det stod till, så de kunde kräva förändring. Och jag trodde väl att något skulle hända sen, men det har gått långsammare än jag trodde.

I föreningen Rädda Lumparn har Rose-Marie fått uppmuntran från likasinnade.

- Föreningen är viktig som samlande kraft: stödjande och vägledande, en aktör som kan ansöka om pengar för olika projekt och bidra till ökad kunskap och medvetenhet. Men Rädda Lumparn kan förstås inte ta ansvar för allt överallt, och har sin största fokus på själva Lumparn och dess tillflöden. Så det har väl hänt att jag känt mig lite ensam, säger hon.

- Ibland tycker folk också att man är lite besvärlig och gör sig märkvärdig: ’Vad tror du att du kan göra?’ och ’Det där är väl myndigheternas ansvar’. Men jag tänker att det är upp till oss alla. Vi kan inte bara vänta tills någon annan gör något.

 

Egentligen längtar hon efter mer lagarbete: praktiskt arbete där människor drar åt samma håll och gör saker tillsammans. Som de tolv franska scouterna som råkade passera Långudden en solig sommardag, lärde sig slå vass på stående fot och blev bjudna på middag som tack. Kan vattenvård vara en meningsfull syssla för arbetslösa, kanske? Kan talkon, där arbetet varvas med jippo-roligheter och mat, locka fler att engagera sig?

- De flesta människor har ont om tid. Och makthavarna säger att det inte finns pengar. Det är som att vi människor inte vill tänka om innan hela vår existens är hotad. Men vatten är A och O för vår överlevnad, säger Rose-Marie.

- Vi som bor på Åland är så lyckligt lottade som tilldelats den här fantastiska platsen på jorden. Men då har vi också ett ansvar att ta hand om den och ge den vidare till kommande generationer.

 

 

 

 

Kontakta oss

Ordförande Danne Sundman
Sekreterare Lotta Nummelin
info@raddalumparn.ax