Lumparnvälgörarna Mona och Björn Gustbee

VI BEHÖVER LYFTA BLICKEN OCH SE HUR DE GÖR PÅ ANNAT HÅLL

Text: Giséla Linde

 

Politiker vill gärna bygga monument – och kanske hör tunnlar till samma genre? Avloppsfrågan må vara mindre sexig, men desto mer akut, anser paret Björn och Mona Gustbee, som engagerat sig i Jomalavikens väl och ve.   

 

De är engagerade. Gladlynta. Och arga.

- Vi är påtryckare, säger Björn.

- Gnällare, säger Mona och ler.

Björn och Mona Gustbees engagemang för Storängsdiket i Jomala – men också för Åland och planeten – sipprar ut i allt från tidningsinsändare och kontakter med kommunen till vardagliga samtal med människor de möter: miljö är viktigt!

”Inte den typiske miljöaktivisten”, säger Björn om sig själv: som civilekonom har han vigt det mesta av sitt yrkesverksamma liv åt att hjälpa företag att tjäna pengar. Mona är född och uppvuxen i det vackra gamla huset i Jomala by där de bor, tillbyggt och ombyggt i omgångar för att passa tidens krav.

- Det var väldigt fattigt och torftigt och vi tog vara på allt. Men jag minns också hur viken såg ut på den tiden, med sandbotten och kristallklart vatten. Den leriga sörja vi har nu är som ett sår i mitt hjärta, säger hon.

 

Länge ansågs vatten svälja allt. Jomalaviken matades med utsläpp från jordbruket, en påbörjad branddepå, ett slakteri och ett mejeri. Familjen Gustbee bodde i Sverige och utomlands, men kom på besök sommartid.

- Viken blev ju inte förstörd över en natt, utan det har smugit sig på. Länge  tyckte vi väl mest att det var lite grumligt när det hade regnat, säger Björn.

Med tiden blev det ändå svårt att bortse från förändringarna, här och i Afrika och Västindien där de också bodde, och som dykare i de blå djupen under vattenytan.

- Man kanske inte reagerar direkt, men genom livet byggs erfarenheterna på och man bearbetar det man ser och börjar fundera, säger Mona.

Numera bor de året om i Jomalaby, och kan inte låta bli att engagera sig i sin närmiljö. Som till exempel när en eller annan pump i avloppsystemets kedja av reningsbrunnar lägger av, och innehållet i brunnen svämmar ut över nejden.

- Idag kollas de röda larmlamporna en gång i veckan, och då hinner mycket skit rinna ut om det vill sig illa, säger Björn.

- Det finns GSM-larm för några hundra euro som ringer upp direkt när avloppsgropen bräddar, men då säger kommunen att ’det behövs inte överallt’. Hur tänker man då?

 

Nu bor det ju tursamt nog både driftigt och händigt folk på landsbygden.

- För ett par år sen såg Patrick, en bonde här i närheten, att det lyste rött vid pumpstationen och gick dit och fick igång pumpen igen. Men när kommunen fick höra vad som hade hänt blev de arga och satte lås på pumpen, säger Mona och skrattar åt det tragikomiska i situationen.

Björn var nere vid viken och fotograferade, och tillsammans med bonden valde han att polisanmäla kommunen för miljöbrott.

- När polisen kontaktade ÅMHM som lovade att åtgärda det hela drog vi tillbaka vår anmälan. Men det här är något år sen, och fortfarande har ingenting hänt, konstaterar Björn.

Vid samma tid började föreningen Rädda Lumparn bli en samlingsplats för vattenvårdsintresserade som ville att det skulle hända mer saker snabbare, och Björn frågade om Storängsdiken kunde bli ett pilotprojekt.

Marken var landskapets, arrendatorn ställde sig positiv, svenske konsulten Peter Feuerbach föreslog en skyddsdamm där vattnet skulle rinna långsammare och därmed renas på vägen, och Carina Aaltonen samordnade allt och hittade dessutom rätt grävare till rätt pris. Björn dokumenterade byggprocessen fortlöpande.

Den nya skyddsdammen hann knappt invigas innan den sattes på prov.

Våren 2018 gick två pumpar sönder i ett större reningsverk i Jomala, och 300 kubikmeter avloppsvatten – 30 fullastade tankbilar – rann rakt ut i Storängsdiket. Kommunen satte upp en lucka efter skyddsdammen, och på så sätt stannade avloppsvattnet upp och kunde åtminstone delvis renas.

- Jag var alldeles förstörd: Precis när vi fått dammen och allt skulle bli bättre kom det här, säger Mona.

- Men å andra sidan: vilken tajming! Hur hade det blivit om vi inte haft någon reningsdamm, och avloppsvattnet bara runnit rakt ut i viken?

 

Jomalaviken är bara en liten pusselbit i en större helhet, som handlar om Östersjön och hela vår gemensamma livsmiljö. Samtidigt är Åland litet.

Björn Gustbee tror på att ta in inspiration och kompetens utifrån. Själv har han tagit stort intryck av Lahtis efter ett seminarium om att restaurera sjöar.

Där finns databas med alla tomtägare, register över alla avlopp och rening av vatten från småindustrier. Man har också försökt rena bottnarna från fosfor med hjälp av muddring.

- Hos oss är det stränga regler för avlopp i nybyggen, men samtidigt finns det massor av äldre stugor som kommunen inte har någon aning om, säger Mona.

- Eller ta Ålandskomposten, som är så misskött. Är det verkligen en persons fel, eller är det samhället som inte gör det de ska, säger Björn.

- Just för att vi är ett så litet samhälle finns det för mycket bindningar mellan de inblandade för att vi ska klara de tuffa tagen själva. Gör som i Jönköping: ta hit en expert utifrån och bygg en nyckelfärdig helhetslösning. Om vi ens överväger att ha råd med en tunnel till Föglö kan vi få en biogasanläggning för ungefär 1/3 av kostnaden, och det behovet är mycket mer akut.

 

I paret Gustbees kök avnjuts samhällskritik och ekonomiska analyser till kaffe med hembakta kakor och plommon ur trädgården. Här används ilskan över det som inte fungerar som en positiv drivkraft.

- Är man likgiltig gör man inget. Det ska till lite temperament, säger Mona.

- Vi har fördelen att vara två personer som kan resonera om de här frågorna hemma. Men det är också nyttigt att få fler infallsvinklar, som i Rädda Lumparn, och politikerna där är väldigt duktiga, säger Björn.

- Ja, men de behöver också avlastning, säger Mona.

- Vi ser ju hur de jobbar hela tiden. Då är det bra att vi är fler som kan stödja dem. Olika människor bidrar med olika kunnande. Och samtidigt är det enormt roligt och givande att vara med.

Kontakta oss

Ordförande Danne Sundman
Sekreterare Lotta Nummelin
info@raddalumparn.ax